Att hantera sorg

Att hantera sorg | För två veckor sedan hade jag nyss kommit in från en kort promenad med hunden. Molly, min katt, låg senast jag såg henne innan vi gick ut, i bottengrottan på sin stora klöstunna som står i vardagsrummet. Jag var noga med att kolla till henne, såhär under de sista timmarna under hennes liv. Det var snart dags att ge sig av mot henner sista resa.

Men stod Molly att finna i nämnda grotta?

Nej.

Nej, för det gjorde hon inte. Hennes matskål stod där, alldeles tom. Hon själv var dock som bortblåst. Jag gick runt och letade på alla ställen jag kunde tänka mig att hon kunde ha gömt sig på, men nej.

Min spontana tanke var; jävla katt. Nu har hon gått och gömt sig med planen att ligga där och självdö, och jag kommer inte att hitta henne förrän hon börjar lukta.

Tursamt var behagade hon dyka upp strax efteråt, så jag slapp undra vart lukten av död kom från vid ett senare skede.

Skämt åsido; vid det här laget hade jag tillbringat en dryg vecka med att först tro att hon bara var lite småtrött och inte ville äta torrfoder på grund av sin mage (något hon ägnat sig åt till och från i hela sitt liv), för att sedan hitta en knöl ovanpå hennes huvud, till insikten att det här skulle bli slutet för vårt gemensamma liv.

För vid nästan 14 års ålder ville jag inte utsätta henne för diverse undersökningar – för att sedan göra vaddå? Utsätta henne för diverse behandlingar som kanske inte skulle ge något ändå?

Näh.

Så jag tog det där beslutet man inte vill ta, men måste. Har man en gång valt att leva tillsammans med ett djur, är det den yttersta kärlekshandlingen att ta ett beslut, se till att det genomförs, och vara där under tiden.

Jag gjorde allt det där. Jag höll henne i min famn när hon fick sina sprutor. Jag pratade med henne, jag sjöng för henne, berättade att hon snart skulle få träffa både Zoe, Ella, och dessutom Sotis och Saga som hon aldrig träffat förut.

Föga anade jag att Molly och Saga skulle klicka som ett nyckeln i ett lås.

Jag har alltid haft två katter. I 22 års tid har jag haft katt, men bara en katt sedan jag förlorade Zoe, samma år som Ella. Molly var väldigt tydlig med att hon var fullt tillräcklig som ensam katt, och att jag inte skulle ha några andra katter jämte henne.

Det hade hon helt rätt i.

Men det gör också att nu när hon är borta står jag här, helt utan. Nu är det bara jag och Boyo, min hund – och medan han är alldeles underbar helt av sig själv, så är han inte en katt. Och jag behöver ha katt i mitt liv.

Så jag sörjer inte enbart Molly som individ. Jag sörjer också frånvaron av katt.

Det som gör all den här sorgen så extremt märklig är hur den skiljer sig mot hur jag är van vid att sörja. Jag är van vid att mer eller mindre gå under när jag förlorar ett djur.

Men det är inte så den här gången. Det gör mig förvirrad, frustrerad, lite arg – och dessutom tycker jag att det är både obehagligt och lite otäckt, att fungera som jag gör nu.

Jag tror att vem som helst skulle säga att såsom jag fungerar i sorg nu är både naturligt och hälsosamt; jag har dagar när jag inte känner något alls, och dagar när jag är väldigt ledsen. Det är som att både kroppen och hjärnan styr processen helt och hållet, och jag har inget att säga till om. De portionerar ut sorgen i små, små doser så att det ska bli lättare att hantera.

Och det är säkert jättebra. Men jag är van vid att bryta ihop, att krisa på olika vis, att inte fungera på lång tid efteråt.

Nu känns det som att jag under mina bättre dagar, har stängt av helt och hållet, och vad säger det om mig? Har jag verkligen älskat min katt såsom jag tror och minns att jag gjort, om jag kan stänga av på det viset?

Nej. Jag gillar inte det här alls. För mig är både kärlek och sorg stark och intensiv. Att sörja på det här småpustande viset känns onaturligt och faktiskt – falskt.

Men jag försöker övertala mig själv om att det är bättre för mig på sikt. Att inte drunkna i sorg som jag brukar göra. Att kärleken är sann ändå, trots att jag inte brutit ihop och ligger i en pöl på golvet i ett hav av mina egna tårar.

Det här är liksom vad man får, när man brottat sig igenom hardcore av- och omprogrammering från de negativa, destruktiva mönster man lärt sig av sin narcissistiska mamma. Detta är vad man får, när man genomgått en andlig pånyttfödelse-process, och kommit ut på andra sidan som en ny människa. Detta är vad man får, när man gått på cellgifter och lärt sig att leva här och nu på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig, innan.

För jag retar mig enormt på att jag inte känner igen mig själv i den här sorgeprocessen. Jag förstår mig inte på hur jag fungerar just nu. Visst har jag haft mellansteg som rört sig i den här riktningen; att förlora Ella gick betydligt smidigare än jag någonsin kunnat tro, men det var fortfarande en identitetskris som pågick under lång, lång tid efter henne.

Men ändock.

Det är extremt ovant, och jag känner mig förråd av min egen kropp, min egen hjärna och mitt eget hjärta. Jag ifrågasätter min kärlek till Molly, och jag märker att jag är rent brutal i situationer där jag förväntar mig att se henne. I trapphuset på väg in efter en promenad med Boyo; Molly kommer och möter oss i dörren, halvvägs utanför. Men brutalt påminner jag mig om att nej, vi kommer inte att mötas av Molly. Aldrig mer kommer hon att möta oss i dörren. Eller när kameraväskan, lika svart som hon, står på hennes klöstunna i köket. När jag rör mig fram och tillbaka när jag lagar mat och ser något svart i ögonvrån, och under en miljondels sekund tror att det är hon, tills jag inser att hon inte är där.

Det här är den klara nackdelen med att envisas med att ha djur i sitt liv. Hur man än bär sig åt kommer man att förlora dem, förr eller senare. Molly och jag har levt tillsammans i nästan 14 år, och att hon blev såhär dålig så fort var en chock. Jag har länge trott att jag skulle få ha henne i flera år till.

Men ibland blir man lurad av livet.

Om jag bortser från min sorg, så är jag ändå mer än tacksam över att ha fått leva tillsammans med en så speciell katt som Molly. Hon har inte bara varit katt, hon har också varit min familiaris.

Och nu när hon är borta, behöver jag en ny katt. För jag måste ha katt, så är det bara.