En oväntad gåva

Jag har svårt att placera saker i tid, särskilt när det handlar om bakåt i tid. För ett tag sen – när det nu var, hade jag en intressant upplevelse. Min biologiska mamma dog för 25 år sedan, så det låter kanske knepigt när jag säger att jag ”träffade” henne, men så var det.

Min biologiska mamma var, åtminstone är jag övertygad om det, en så kallad covert (dold, sårbar) narcissist. Jag ska inte gå in i detalj på vad det innebär, förutom att man som barn inte har något annat val än att lära sig negativa, destruktiva mönster när det handlar om hur man bär sig åt för att leva, i stället för konstruktiva, hälsosamma mönster.

I mitt möte med min mamma, var hon en helt vanlig person, utan sin narcissistiska livskappa. Hon berättade för mig att hon aldrig var tänkt att fungera som huvudperson i mitt liv, utan att hennes roll var som katalysator för mig och mina syskon; att det finns lärdomar vi behövde ta till oss, och hon var den som skulle se till att vi lärde oss.

Jag har funderat över vad min egen lärdom skulle kunna vara, eftersom det råkar vara enormt plågsamt att ha en relation med en narcissist.

Men jag tror att jag har hittat svaret på det, faktiskt. Det senaste halvåret eller så, har det börjar smyga sig på, och det är något helt annat än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Men det är faktiskt vettigt.

Min mammas största gåva till mig är – mitt seende.

Och när jag säger seende, menar jag inte enbart det fysiska seendet man gör med ögonen. Eller ja, delvis, men det är inte det som är intressant.

När man växer upp med en narcissist lär man sig att läsa energi, kroppsspråk, mimik, hur andning visar humör, och så vidare. Att lära sig det via trauma är inte särskilt kul, men effektivt, eftersom det ger möjlighet att åtminstone på ett ungefär förutspå hur ens narcissistiska relation kommer att bete sig följande tio sekunder eller så.

När min biologiska, narcissistiska mamma dog, kunde jag släppa allt det. Det tog mig många, långa år att avprogrammera alla destruktiva mönster jag lärt mig, och att programmera in nya.

Det jag själv fullständigt missade – och väldigt nyligen har börjat inse, är att det seende jag är så stolt över idag, faktiskt är integrerat från hur jag lärde mig att vara omkring min mamma.

Jag ser energi, kraft, mönster, kamp och annat, mellan former – överallt. Det är lite samma fenomen som för Neo i filmen Matrix när han börjar se verkligheten som kod – men inte lika filmiskt uttalat, av uppenbara skäl. Jag har en tendens att se rätt igenom saker, och har ett stort behov av att tydliggöra dem, främst för mig själv, men även för andra.

Det här sättet att se färgar av sig i mitt fotograferande, i mitt abstrakta, teoretiska, filosofiska och andliga seende, men också i hur jag ser och umgås med djur – främst hundar.

.. och av alla dessa skäl, kan jag såhär i efterhand ändå känna en viss tacksamhet mot min mamma. Inte för allt hon gjorde, allt hon inte gjorde, sättet hon var på, den känslomässiga, narcissistiska misshandel hon utsatte oss runt omkring henne för.

Men för mitt seende.

Jag kan lite stillsamt skvallra om att det är en något märklig upplevelse att attribuera det starkaste jag har, till den människa som gjort mest skada. Det är ovant att tänka om min mamma med tacksamhet.

Och ändå kan jag inte låta bli. Min tankevärld, mitt sätt att se världen, hur jag ser – både praktiskt och abstrakt, är ett väl utvecklat maskineri. Det är min allra största stolthet och något jag vårdar ömt.

Så jag antar att det är läge att framföra ett djupt känt TACK till min mamma, för att hon gav mig en oväntad gåva – trots att det skedde på ett onödigt brutalt sätt.