Ändstationen är jag.
Jag scrollade förbi någonting på Facebook häromdagen, som fick mig att tänka på just det faktum att jag är ändstationen för min blodslinje.
När min äggdonator dog, ganska precis en månad innan jag fyllde 25, påbörjades en tankeprocess där jag till slut bestämde mig för att inte skaffa barn.
Varför?
För att relationen till hon som borde ha varit min mamma, var så oerhört trasig och destruktiv, för att jag fortfarande var så oerhört påverkad av den, och för att jag inte ville riskera att utsätta ett barn för samma sak.
Utöver det faktum att jag fortfarande, 25 år senare, anser att jag valt rätt, så insåg jag nu att det också innebär en hel del annat.
Till exempel innebär det att jag är ändstationen för alla släkt-trauman som behöver läkas genom mig.
Bara det i sig innebär ett rätt stort ansvar, tänker jag mig. Jag har redan levt halva mitt liv – nu har jag resten av livet på mig att ta hand om just det.
För jag tänker det vore trevligt om så mycket som möjligt från båda mina föräldrars sidor, genom mig fick läka ut och lägga sig till vila.
Och faktum är att jag känner mig mer än ok med att ha nått den insikten. Genom mig själv känner jag min släkt bakåt, och det finns en hel del som skulle behöva lösas upp.
Än så länge kan jag inte riktigt sätta ord på allt. Inte heller är jag helt säker på allt som behöver göras.
Men jag vet att jag kommer att vara upptagen med det fram till den dag jag dör. Och även om jag valt att inte själv skaffa barn, så hoppas jag att det ger ringar på vattnet.
Och det där med att vara ändstation; det handlar bara om det här livet. Jag är ju en av dem som tror på reinkarnation; att vi lever många liv för att lära oss olika saker genom en fysisk verklighet. Jag är också relativt säker på att många av de relationer vi har i våra liv, är återkommande.
Därför tror jag att jag kommer att leva igen, i ett annat liv, men att exempelvis mina föräldrar kommer att finnas där. I andra roller, kanske är det min tur att vara förälder nästa gång. Det återstår att se.
Men att vara ändstation för min blodslinje känns förvånansvärt spännande, faktiskt. Och ansvarsfullt.
Ändstationen är jag.
