Andras sanningar
För några veckor sedan dök det upp ett inlägg i mitt flöde, som handlade om C-PTSD. Nu lider jag inte längre av det, men just den komplexa PTSD’n var ständigt närvarande i mitt liv sedan barnsben, tills jag var – faktiskt relativt gammal (i relation till vad jag är nu).
Jag bestämde mig för att gå med i gruppen. Jag har känt igen mig i flertalet inlägg, och när personen bakom sidan erbjöd en serie Zoom-möten där tanken är att hitta någon slags läkningsprocess utifrån kroppen snarare än tankar/känslor, bestämde jag mig för första gången i mitt liv att hoppa på tåget.
Nu är det två tillfällen kvar, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den här processen.
Jag är nämligen kluven. Väldigt kluven.
Jag har svårt att avgöra om det är Jantelagen, att jag är uppfostrad att backa för att ge andra (min narcissistiska mamma) utrymme, eller om det är något annat, men jag ogillar i relativt hög grad att säga att jag ”har kommit långt”. I mitt huvud är det skryt och jag har en tendens att tro att andra kommer att tycka att jag framhäver mig själv eller tror att jag är bättre än någon annan.
Så är det inte. När det gäller just precis det här, handlar det mest om att allt arbete jag lagt ner på mig själv, har gjort att jag kommit i kapp gemene man i fråga om förmågan att vara en någotsånär fungerande människa.
Dock.
Den här serien Zoom-möten; det är ett tillvägagångssätt och en teknik som ligger rätt långt ifrån det jag gör själv, och trivs med. Jag har egentligen inga problem med att utgå från kroppen och vad den säger, men jag vill gärna göra det på mitt eget sätt.
Jag har nämligen, under de dagar som gått hittills, noterat att det som händer för mig är att jag blir förvirrad. Jag tappar greppet om vem jag är och vad jag har för övertygelser. Det kan absolut finnas en poäng i att rycka i vad man tror är sina rötter för att hitta rätt, men.. jag har redan gjort det.
Och jag tror att det är där mitt problem med hela den här serien presentationer via Zoom. Jag har redan gjort det – på mitt sätt. Det mesta som gåtts igenom är saker jag redan klarat av.
Visst finns det mycket kvar för mig att göra – blir man någonsin ”klar”?
För mig finns det fortfarande sådant som skaver i väldigt hög utsträckning, och saker som gör att det är svårt för mig att ta mig vidare. Jag skulle ljuga om jag är nöjd med det – jag vill få ut mer av livet än så.
Men jag vill och behöver göra det på mitt eget sätt.
Och jag tror att det är detta som gör att jag aldrig, inte ens när jag var yngre, har köpt en färdig sanning. När jag var yngre sökte jag fortfarande, men ju äldre jag blir, desto närmare min egen sanning kommer jag.
Och hur effektivt, kärleksfullt eller på annat sätt smidigt och bra någon annans sätt att göra saker på är, så kan inte jag det.
Det som är sant för dig är troligen helt fantastiskt – för dig. Men det innebär inte att det är vare sig sant eller fantastiskt för mig. Och vice versa, för den delen.
Och medan det å ena sidan stundvis skaver så jag blir alldeles knäpp, när jag lyssnar på de här presentationerna, så tänker jag att jag får se det som att jag befäster min övertygelse om din och min sanning.
Men jag ska inte heller bara vara gnidig. Vi deltagare rekommenderades att göra ett (gratis) gene key-test, vilket bygger på bl a astrologi och lite annat smått och gott. På samma sätt som astrologi delar upp omständigheter, egenskaper och så vidare, gör detta gene key-test också det. Och eftersom jag känner igen den visuella uppbyggnaden av det (ungefär som ett astrologiskt hjul), så finns det absolut saker jag känner igen och kan relatera till.
Men jag tror att jag föredrar att göra resten av jobbat på egen hand. För mig är det ju jätteviktigt att göra just det – på egen hand. I min värld har vi alla svar inom oss; det enda som gäller är att hitta ett sätt att nå dem.
En annan sak jag har lärt mig på att delta i den här serien seminarier (eller vad jag nu ska kalla dem), är att jag inte ska delta i den här typen av grejer. Det här är första gången, och förhoppningsvis också den sista. Det känns alldeles för obekvämt i hjärtat och magen, för att jag ska ha lust att göra om det här.
Det innebär dock inte att det måste vara negativt eller dåligt för någon annan. Det var det där med var och ens sanning. Och jag gissar att det också har att göra med vilka metoder man själv är van att använda.
För mig är just det här ganska ytligt. Jag har ett behov av att gå extremt djupt ner, för att hitta roten till det onda och att skapa någon slags förändring till det bättre. Min upplevelse av detta är att det mest är att skrapa lite på ytan.
Det här inlägget känns rätt kritiskt, och det känns faktiskt lite småjobbigt. Jag gillar inte att kritisera andras sanningar på det här viset. Men hela grejen tar emot i hela kroppen, och jag hade ett behov av att lufta mina tankar om det.
Men ta inte min sanning för din egen, för all del.
Välj din egen i stället. 🙂
