Pappa.
Käre, käre pappa.
Det är ett under att två personer med så nära blodsband som du och jag, kan vara så oerhört olika.
Så olika att olikheterna blir en konflikt, bara för att de kan. Så olika att den grundläggande förståelsen mellan två individer försvinner i skillnaderna.
Det är likaså ett under att två individer som är så olika som du och jag, trots olikheter och konflikter, ändå lyckas älska varandra så oerhört som vi gjort i hela mitt liv.
Ett mirakel är det också att två personer som är så olika som du och jag, samtidigt kan vara så lika.
Du anklagade mig ständigt för att vara så lik mamma, och det var alltid underförstått att det var det absolut värsta jag kunde göra – att vara lik henne.
Men du tycktes alltid glömma att jag inte bara var hennes barn. Jag var ditt barn också, och ju äldre jag blir – särskilt utan dig, desto mer ser jag att jag faktiskt är rätt lik dig också.
Du var en komplicerad man att ha som pappa – för mig. Från mitt perspektiv har du under hela mitt liv missförstått mig, vem jag varit – och framför allt, varför. Du har ställt krav utifrån den du är, utan eftertanke och insikt i vem jag var, eller förståelse för att vi inte fungerade på samma sätt.
Jag tror inte att jag var ett lätt barn att ha. Men jag tänker inte be om ursäkt för det, eftersom jag blev såsom jag lärde mig att vara. På gott och ont – för att inte tala om mängden inre konflikter som uppstod när jag ständigt fick kämpa för att vara antingen dig eller mamma till lags.
Jag älskar dig, pappa – det kommer jag aldrig att upphöra att göra. Du är också den bäste man jag någonsin mött.
Men du var en komplicerad pappa att ha – för mig.
Du menade förmodligen väl, men utifrån det jag lärde mig av mamma, hade jag inga som helst möjligheter att värja mig från alla de föreställningar du tryckte på mig – till största delen rörande mig själv.
Det finns mycket jag är väldigt arg på, pappa. Än idag, trots att det har gått drygt åtta år sedan du lämnade mig.
Du borde ha sett. Du borde ha förstått. Du borde ha gjort så många saker – och inte gjort så många andra saker.
Du borde ha krävt ensam vårdnad. Du borde ha satt mig i terapi som litet barn. Du borde ha förbjudit kontakt mellan mig och mamma.
Du borde ha gjort så mycket. För min skull.
Och om du tror att mamma var den enda jag lärde mig negativa, destruktiva mönster ifrån, så trodde du fel.
Du lärde mig att det jag älskar mest – mina kreativa uttryck, inte har tillräckligt stort värde för att tjäna pengar på. Det lärde du mig som liten, och den övertygelsen sitter fortfarande som berg.
Du lärde mig inte att hantera känslor, men i stället att reglera dem med socker och mat. Du kan ju omöjligen ha trott att jag skulle utveckla en hälsosam inställning till mat utifrån det.
Det finns mycket med dig jag tycker är riktigt korkat, pappa. Och det gör mig ont, för jag vill inte tänka och känna så. Jag vill älska dig helt utan hinder. Men allt det här ligger i vägen, och mitt hjärta värker för det.
Jag önskar att du hade känt mig nu, såsom jag är efter åtta år utan dig. Jag önskar att du hade känt mig nu, när jag är starkare och hade kunnat sätta tydligare gränser mellan dig och mig.
För du är på många sätt inte ett dugg bättre än mamma, som inte heller såg några gränser mellan sig själv och mig. Ni bara uttryckte det på väldigt olika sätt.
Vi är så olika, pappa. Hela mitt liv, fram tills du lämnade mig, gick åt till att försöka vara normal utifrån ditt perspektiv. Hela min existens var beroende av ditt gillande, din bekräftelse.
Varför? För att det var så jag lärt mig att leva.
Det gör mig så oerhört ledsen att du var tvungen att gå, för att jag skulle få utrymmet att vara JAG, på det sätt som fungerar för MIG. Jag har lärt mig så enormt mycket om mig själv – det mesta på sätt som du skulle tycka var jättemärkliga och dessutom overkliga, och troligtvis obehagliga och otäcka.
Men trots alla våra olikheter, trots vår oförmåga att förstå varandra, så är du den man jag älskar mest. Och jag önskar så, att vi fått fler år tillsammans.
