Jag har gjort många misstag i mitt liv. Misstag av det slaget att de inte bara påverkar mig precis just då, utan återkommer för att bita mig i arslet, om och om igen.
Jag trodde att jag var klar med det. Att jag blivit tillräckligt klok för att ha koll på mig själv.
Men icke.
Det var många år sedan jag insåg att jag är en sockermissbrukare. Det har varit kostsamt, på många sätt. När jag började äta LCHF den 2 juli 2015, kunde jag för första gången i mitt liv kontrollera mitt sockermissbruk.
När jag fick mina tre första cellgiftsbehandlingar för bröstcancer var jag tvungen att trycka i mig kolhydrater i väldigt stora mängder. Varför? Därför att cellgifterna suger ur all energi, reservenergin och alla reserver som kommer därefter, plus några till.
LCHF är fantastiskt bra på att portionera ut energi över tid, men energin är långsam – och jag behövde ha snabb energi, ofta, för att kunna lyfta ens en tusendels millimeter när biverkningarna från cellgifterna slog till.
Under de tre sista cellgiftsbehandlingarna behövde jag äta annorlunda igen, för att så gott det gick förebygga förstoppning (extremt osexigt, jag vet). Då blev det mycket frukt och bär (också socker), plus att jag varje vecka åt en hel del socker i tycka-synd-om-mig-själv-syfte.
Efteråt, när alla behandlingar var klara och jag började återhämta mig, trodde jag att jag hade kontroll över det här intaget av socker som jag lagt mig till med. Det kändes också ok att äta socker lite då och då, för det var tillräckligt sällan för att inte gå upp i vikt.
Men ack som jag bedrog mig.
En missbrukare kan inte göra så. En missbrukare ska inte hysa en sådan övertro till sin egen förmåga. En missbrukare måste vara medveten om att alla översteg leder till ytterligare ett, och de blir tätare, mer regelbundna, tills man en vacker dag står där och är fast i sitt missbruk. Igen.
Det spelar ingen roll vilken sorts missbruk det handlar om.
Nu under december har jag tillåtit mig att äta både pepparkakor och pepparkaksdeg. Det är ju gott. Mitt problem är bara att jag inte kan sluta när jag väl har börjat. En burk pepparkakor försvinner inom loppet av ingen tid alls.
För att göra en lång historia kort;
Jag har verkligen misslyckats. Jag lägger ingen direkt värdering i det, eftersom jag vet exakt varför och hur det har utvecklat sig. Men jag har misslyckats.
Alltså är det dags att tänka om, och välja annorlunda framåt.
December år 2024 har två dagar kvar (inklusive idag), och jag tänker börja mitt liv utan socker redan nu. Jag gjorde ytterligare ett misstag igår, och mådde så fysiskt illa att jag kräktes av för mycket socker.
Det är inte ok. Inte för min kropp, inte för min skalle. Jag mår inte bra av att inte ha kontroll.
Därför väljer jag aktivt (och dessutom officiellt) att från och med nu exkludera socker från min kost till 100%. Jag kommer redan nu att börja äggfasta för att rensa och nollställa magen, trots att det är redan innan nyår.
Vilket för övrigt är min målsättning för 2025 – att återta kontrollen över mig själv och de val jag gör. Bröstcancern med alla behandlingar gjorde att jag blev släpphänt med mig själv, och det fungerar inte för mig. Jag kan inte leva i ett sammanhang som är alltför slappt – jag behöver ha rigid självkontroll för att fungera.
Jag är dessutom en stor anhängare av åsikten att kroppen och skallen kan vara ganska burdusa i sina sätt att undervisa i vad som fungerar. Under december månad har jag haft två tillfällen där jag mått rätt (fysiskt) crappigt av att äta socker. Jag är helt övertygad om att det är kroppens och skallens sätt att säga det räcker nu.
Och jag lyssnar.
