I mitt förra inlägg skrev jag om livsuppgifter, och vilka sådana jag upplever att jag själv har.
Det har hänt en del sedan dess.
Det var många år sedan jag hittade mitt livs största passion – fotografi. Det är också många år sedan jag av olika skäl valde bort just fotografi. Anledningarna till det är många, och inte särskilt roliga. En av dem har att göra med stress av olika slag. Fotografi blev alltför förknippad med en väldigt negativt laddad stress, och jag var helt tvungen att välja bort det för att hålla ihop.
Men.
Ända sedan jag fick informationen att det är just storytelling jag ska ägna mig åt, så har jag funderat och grubblat över vilket sätt det ska ske på.
Tills jag insåg att min passion för fotografi är så, just för att det är fotografi jag ska ägna mig åt.
Min nygamla insikt flammade upp, tillsammans med en helt ny tanke om att jag inte behöver jobba som fotograf (fotografera mot betalning) för att kunna ägna mig åt fotografi på ett eller annat sätt.
Det finns mycket man kan trycka in under paraplyet ”fotografi”. Visuell storytelling är ju liksom en grej. För min del handlar det om.. faktiskt rätt många saker. Dels om den skönhet som fotografiet innehar, helt av sig själv. Dels om det jag kan uttrycka med det. Dels det jag kan berätta med det.
Det är lustigt hur det ena leder till det andra. I våras såg jag en annons på Facebook, där ABF sökte cirkelledare. Det är många år sen jag höll en fotokurs, så jag tog kontakt – och nu är fotokursen som blev resultatet av den kontakten, snart slut.
Fotokursen och deltagarna är vad som har återuppväckt min passion för fotografi, och nu har jag många, långtgående och superspännande planer.
Det var det där med att välja för i morgon, och så vidare. 🙂 Det är bra grejer, att göra sånt.
Är man nyfiken på vad som kommer att hända när det gäller just det, rekommenderar jag en titt på den sajt som handlar om fotografi – Eye C : SMP.
