Jag är med i en svensk FB-grupp för personer som antingen ser sig själva som shamaner, eller intresserar sig för/praktiserar shamanism för egen del.
I gruppen ställdes en jätteintressant fråga – vad man anser sig ha för gåvor!
Jag kallar det kanske lite mer av livsuppgifter än gåvor, men tanken är densamma. Det är också något jag har funderat på en hel del, vad jag själv kan tänkas ha för livsuppgift/gåva.
Jag tror att jag har tre, varav alla skiftar i styrka och vikt, men ingen är mer värd eller har större tyngd än den andra.
Utan inbördes ordning är de som följer;
Min hjärna och hur den fungerar – framför allt när det handlar om seende. Och då menar jag inte enbart att se med ögonen, utan min förmåga att associera, se mönster och rörelser, att se och förstå abstrakt, att ta till mig information genom både fysiskt och abstrakt seende. Det här gör att jag tror att en av mina främsta livsuppgifter/gåvor handlar om att fungera som betraktare.
Vilket leder mig till en annan livsuppgift/gåva, som jag tror handlar om storytelling – att berätta om olika saker som känns viktiga, på ett sätt som andra kan ta till sig.
Allt jag har att berätta är inte intressant för alla, men för den som behöver höra det, tror jag att jag kan ha en roll som just storyteller.
Det, i sin tur, leder mig till den sista livsuppgiften jag tror att jag har, vilket är att fungera som någon slags gott föredöme. Även om jag själv inte alltid är superimpad av mig själv, så vet jag att jag har lärt mig extremt mycket de senaste 15 – 20 åren.
Den kunskapen, samt en del andra saker jag vill göra med mig själv och mitt liv, gör att jag tror att det där med gott föredöme inte är så fel att tro om sig själv.
Med tanke på hur extremt fokuserat vårt samhälle är på produktion, yrkesidentitet och så vidare, så tycker åtminstone jag att det är väldigt skönt att tänka omkring sig själv i helt andra termer.
Och eftersom jag inte jobbar, är det extremt skönt att inte behöva bygga min identitet omkring ett icke-existerande jobb.
