Om etiketter | Jag hade ett som vanligt både trevligt och intressant telefonsamtal med en av mina bästa väninnor, tidigare under kvällen (faktiskt dagen innan nyårsafton, klockan är över midnatt när jag skriver det här).
En av de saker som kom upp under vårt samtal, var det här med vilka etiketter som sätts på ens person. Min väninna har några som hon gärna blir kallad för, medan jag helst inte vill ha några etiketter alls, eller åtminstone så få som möjligt.
När vi lagt på, funderade jag lite på varför jag inte vill ha några etiketter, och upptäckte att det beror på de begränsningar som en etikett innehåller.
Man kan på något sätt bara vara en sak, men inte en annan.
För mig är det en begränsning som jag inte vill ha.
Jag vill heller inte att det jag ”är” ska dikteras av samhälleliga överenskommelser om vad såna här etiketter ska innehålla. Får man en etikett, är man liksom intvingad i en roll, för ”så är ju den etiketten”.
Nej, jag gillar inte etiketter. Jag vill vara fri, men framför allt vill jag vara helt och hållet mig själv.
Den enda etikett jag tror att jag känner mig helt och hållet bekväm med att faktiskt ha, är – en vettig människa. Att vara en vettig människa är ett av mina främsta mål, och ur mitt eget, högst subjektiva perspektiv är jag det. 😄 Jag har ingen aning om vad andra har för åsikt om saken, och faktum är att jag inte bryr mig nämnvärt.
Nu när jag tänker lite närmare på saken, så märker jag att en av mina aversioner mot det här med etiketter är att de har en tendens att påstå att ”om du inte tycker si eller så, är du inte en vettig människa”.
Jag är högst förmögen att INTE vara en massa etiketter, och ändå vara en vettig människa. Det innebär inte att jag saknar åsikter i olika frågor, att jag inte står för olika saker, och så vidare. Det betyder bara att jag inte vill ha etiketten, eftersom den är så väldigt smal och oförlåtande till sin natur.
Jag vill inte begränsas på det viset. Mitt sätt att tänka och vara på är rörligt och flexibelt, att stängas inne i begränsande uttryck är inte min grej.
Vilket faktiskt är rätt märkligt. Som ung hade jag ett enormt behov av etiketter, att ha en tillhörighet. Det behovet har dock falnat. Numer är min främsta prioritet att vara mig själv, och att inte vika undan för andras förväntningar och förutfattade meningar om mig och min person. Lustigt hur såna saker kan förändras.
Det enda jag kan säga till etiketters fördel är att de tillhör ett system av kategorisering, som rent generellt är rätt viktigt för människor. Vi känner oss oftast tryggare när vi tror att vi vet hur en person ”är” utifrån pålagda etiketter. Ofta kan det dessutom stämma – inte alltid, men ofta.
Men det betyder inte automatiskt att jag känner mig bekväm med att ha dem.
