Tyck inte synd om

Jag sitter och tittar/lyssnar på ett samtal mellan två shamaner – Angell Deer pratar med Sandra Ingerman om en bok hon nyligen kommit ut med, som handlar om att vandra genom smärta. Jag har inte läst boken, men jag har läst lite annat av Ingerman, och följer den Youtubekanal hon driver tillsammans med Renee Baribeau.

En av de saker som kommer upp i det här samtalet handlar om hur vi i västvärlden dels är dåliga på att be om hjälp, men också hur vi i praktiken förtrycker varandra med vårt tycka-synd-om, och vad det ger för resultat.

Det är faktiskt inte särskilt hälsosamt att tycka synd om någon. Jag slutade med det (så långt jag kunde/kan) för rätt många år sedan, eftersom det inte är konstruktivt.

Det enda som händer när vi tycker synd om någon, oavsett anledning, är att vi projicerar vår egen rädsla och tro vad som ska hända, på personen det gäller. Vad det gör med personens egen förmåga att mentalt, psykologiskt, känslomässigt och fysiskt kunna hantera sin situation, påverkas negativt av det. Allt vi tänker och känner projicerar vi som energi, och den tas alltid emot av någon. Därför är det nödvändigt att fundera lite på det, särskilt när det handlar om personer som kanske befinner sig i en mer eller mindre otrevlig situation.

Ett bra exempel på det är när jag själv fick reda på att knölen jag hittat i bröstet faktiskt var en tumör, och en lång, jävligt dryg resa genom operation, cellgifter och strålning följde. Av de vänner som hjälpte mig genom den perioden (jag blev klar i maj 2023) var det särskilt en som hade en alldeles fantastisk inställning. Det var rakt, öppet, ärligt (hon har nämligen gått igenom samma sak), förstående och empatiskt, men hon tyckte inte synd om mig sådär som många gör. Det gjorde det så oerhört mycket lättare att ta sig igenom eländet.

Ett annat exempel – fast åt andra hållet, är min mamma. Min mamma är död sedan många år, och för några år sedan hittade jag det jag tror var hennes problem – jag är helt övertygad om att hon var en så kallad dold (covert) narcissist. Den typen av narcissister har en offerkofta som inte går att jämföra med någonting annat, och de kräver att man ska tycka konstant synd om dem så att de kan sola sig i sin misär utan att känna sig begränsade. Min mamma är en av de allra största anledningarna till att jag slutade tycka synd om folk på det där ohälsosamma viset.

En annan sak som kommer upp i samtalet mellan Angell Deer och Sandra Ingerman, är förmågan att ge och ta emot, och att det behöver vara en balans.

Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv, tänkt på det på det viset. Det var faktiskt som ett slag i magen, och jag varken skojar eller överdriver. En riktig aha-upplevelse, och det händer inte jätteofta för mig. 😀

För egen del är jag otroligt dålig på att ta emot. Det var en av fördelarna med hela cancerbehandlingen – där fick jag lära mig att det är ok att ta emot hjälp. Jag har tre vänner som följde och hjälpte mig under hela det projektet, och jag är så oerhört tacksam över det, trots att det satt långt inne.

Men det här med balans är oerhört intressant för mig. Jag råkar nämligen också ha en bipolär diagnos, så just balans är extremt viktigt för mig som koncept och fenomen, och något jag ständigt strävar efter. Och nu när det kom upp i relation till det här med att ge och ta emot, så inser jag att jag har något helt nytt att fundera på.

Och det jag rent spontant, såhär på en gång funderar på, är vart jag befinner mig på skalan mellan att ge och ta emot. Ger jag mer än jag tar emot, eller tar jag emot mer än jag ger? Och stämmer min egen uppfattning om det överens med hur det faktiskt ligger till?

Där har jag att fundera på, helt klart!

Ytterligare en annan sak som Deer och Ingerman pratar om i det här samtalet, är hur vi närmar oss elementen – alltså jord, vatten, eld, luft och så vidare, och dessutom vad vi tror ska hända när vi använder saker som vi vet är giftiga. Inte exakt i samma termer jag själv tänkte i när jag började närma mig slutet på mina cellgiftsbehandlingar, men nära nog. För min del var (och är fortfarande!) jag väldigt inne på att välja bort allt som är onaturligt för kroppen. Jag har dock inte lyckats helt – än, men man vet aldrig.

Men för att återgå till elementen; Ingerman menar att hela vår attityd till varandra, världen, livet och så vidare, skulle förmodligen ändras i väldigt hög grad, om vi tog oss tiden att varje dag visa tacksamhet och vördnad inför just elementen. Jag är böjd att hålla med. Dock så tror jag att framför allt vi i västvärlden har glömt bort hur man gör sånt, eftersom vi lever i ett samhälle som är så oerhört präglat av girighet, makt, produktivitet och så vidare.

För att återgå till det här med att tycka synd om;

Att inte tycka synd om någon är inte samma sak som att inte hysa empati. Att hysa empati är förmågan att förstå och sätta sig in i någons situation, utan att för den sakens skull bli medberoende och ta på sig den andres smärta. Att tycka synd om är nedsättande och förnedrande, och jag tycker verkligen att man behöver fundera på för vems skull man lägger energi på den känslan.

Det är min övertygelse att den som tycker synd om någon gör det mest för sin egen skull, för att kunna känna sig lite, lite bättre. Om det är synd om dig så betyder ju det att jag har det lite bättre, som inte befinner mig i den där situationen som du gör. Alltså har jag lyckats lite bättre än du.

Sedan handlar det också i rätt hög grad om gränssättning. Att tycka synd om någon innebär att absorbera deras elände, vilket inte alls gynnar någon – varken oss själva eller den vi tycker synd om. För mig – och det kanske skiljer sig från hur du tycker om saken, handlar det om att kunna känna empati och förståelse, men ändå ha en tydlig gräns mellan vad som är ditt lidande och mitt icke-lidande.

Och naturligtvis beror allting på vad det handlar om. Jag kan tycka synd om dig för att du slog tån i bordsbenet och hoppar runt på ett ben en stund. Om du däremot får ett besked om en svår diagnos, så tänker jag inte anta den där tycka-synd-om-mentaliteten, därför att det är inte konstruktivt för dig. Det innebär inte att jag inte kommer att finnas där och stötta, men allt vi går igenom i livet innebär lärdomar, och vem är jag att ta ifrån dig det du behöver lära dig på egen hand?

På det stora hela är det en fråga om attityd, självkännedom och viljan att vara en bra människa. Jag vet vad jag har för uppfattning om vad som är en bra människa. Det är helt ok om din uppfattning skiljer sig från min. 🙂