Det här är ett stort ämne, där jag har många och långa åsikter. Jag ska försöka hålla det kortfattat, men det innefattar enormt mycket och.. well, jag slänger mig in i det hela, så ser vi vart vi hamnar. 😀
För några år sedan började jag följa en Youtubekanal vars innehåll handlar om så kallade Tiny Houses. Jag attraheras av konceptet, även om jag inte nödvändigtvis tror att jag skulle fixa att leva så. Men jag hade en lång period där jag var väldigt inne på att resa runt i husvagn med mina djur, så varför inte?
Oavsett vilket – ett av skälen till att många av ägarna till de tiny houses som presenteras i den här kanalen vill leva så, är att de vill göra sina ”foot prints” på jorden så små som möjligt.
En berömvärd ambition.
Jag kan absolut köpa tanken. Särskilt som de allra flesta som väljer att leva så, också väljer att parkera sitt tiny house långt ifrån annan bebyggelse. Att komma nära naturen verkar vara en stor grej för alla de här människorna, och när det gäller just den saken kan jag bara hålla med. Mitt mål är också att komma ut i naturen och hålla distans till övriga samhället.
Men.
Det här med att göra så små avtryck som möjligt på jorden känns ju lite småknepigt. Vi är människor. Vi gör stora avtryck, alldeles oavsett. Min åsikt är att våra avtryck inte är individuella val, så mycket, utan mer ett problem som uppstått på grund av att vi överhuvudtaget existerar, som art. Människor tar upp plats. Vi tar oss friheter utan hänsyn till vad som finns omkring oss. Vi är giriga och har byggt ett samhälle (särskilt i västvärlden) som bygger på mängder av koncept som inte gynnar oss i längden.
Ekonomi. Produktion. Äganderätt. Utrymme. Status. Mängd/antal. Makt.
.. och mycket mer än så, men som exempel.
Några av oss är rädda för hur vi människor misshandlar jorden, och att det i slutänden kommer att ta död på mänskligheten. För att inte tala om att vi, mänskligheten, kommer att ta död på jorden.
Jorden kommer att överleva oss. Jorden kommer att återhämta sig. Det gör hon alltid. Hon kommer att finnas kvar långt efter oss, och det kommer att uppstå nya arter som bebor henne.
Som jag ser det, finns det flera problem med människan som art.
Vi är alldeles, alldeles för många. Vi skulle behöva decimeras så att en tiondel av oss var kvar. Fördelarna med det skulle vara så oerhört många fler än att ”resurserna skulle räcka längre”. Vore vi färre, skulle det kanske bli viktigare för oss att leva i samklang med naturen, och att ha bra relationer med varandra i stället för att ständigt bråka om vad som är vems.
Vi har glömt att vi är en del av naturen, vilket leder till en för jävla taskig relation till henne. Jag vet att de flesta troligen ser jordklotet som ett vetenskapligt fenomen utan medvetande, men det gör inte jag. Jag ser henne som medveten, och när vi stört henne tillräckligt mycket och länge kommer hon att skaka på ryggen – och då trillar vi av (dör ut). Att ha en god relation till henne är för mig något som arten människa borde återgå till. Respekt och vördnad är inte alls dåliga saker när det gäller något så stort och mäktigt som naturen.
I förhållande till detta är ett tiny house ett gulligt ståndtagande, men inte mycket mer än så. För att vårt avtryck på jorden ska minska, behöver det ske drastiska förändringar, och min personliga övertygelse är att vi behöver bli färre och att de som blir kvar, genomgår en attitydförändring gällande jorden och vår plats på den.
Hur gör man för att påbörja en attitydförändring, om man nu inte kan eller vill bo i ett tiny house?
Föregå med gott exempel. Vad det innebär att inte göra enorma avtryck på jorden betyder nog olika saker för olika människor. Jag har hyfsat bra koll på vad det betyder för mig. Sen är det ju också så att samhället ser ut som det gör, vi lever och fungerar i det, och även om jag personligen tycker att vår art är fullständigt vanvettig, så har vi som individer också rätt att finnas här.
Men vi kan ju välja hur vi gör det, tänker jag.
För mig är det där med att vara en god förebild, till exempel att skriva på den här bloggen. Att dela med mig av sådant som är vettigt i min världsbild och verklighetsuppfattning. Jag har en vision av hur jag vill leva – jag är långt ifrån den, men förhoppningsvis kommer jag att nå dit en vacker dag.
Jag hoppas att du också når din vision om att vara ett gott exempel på hur man kan leva utan att delta i mänsklighetens hysteriska girighet och habegär.
