Låt mig börja med att säga; jag tror inte på TID som koncept. Det är en konstruktion av oss människor, och är helt irrelevant om man tillåter sig att tänka åtminstone ett par snäpp utanför standarduppfattningen om verkligheten.
Vi använder oss av begreppet tid som ett av många sätt att sortera vår tillvaro så att den blir lättare att förstå sig på och hantera. Men det gör att vi också tenderar till att se tiden som linjär, som om den hade en början och ett slut.
Jag tror inte att den har det.
Jag kan inte tro det, eftersom jag inte tror att TID existerar.
Det jag däremot tror på, är återkommande förändring, att världen och universum existerar i cykler. Det som av naturliga skäl ligger nära oss är till exmpel; vi föds och vi dör. Cykeln har ingenting med tid att göra, utan det faktum att mellan födsel och död förändras vi.
Jag är ju också en människa som fortfarande är indoktrinerad i den tidsuppfattning som åtminstone västvärlden är så förtjust i. Det innebär att medan jag å ena sidan inte tror på tiden som koncept, så finns det fortfarande ett igår och ett i morgon. Men bortsett från att gårdagen är ett minne och morgondagen en förväntning, så är det ändå nuet som är den enda ”tid” som existerar.
Augustinus (tidig medeltida teolog och filosof) menar att nuet är att jämföra med evigheten, och jag är faktiskt böjd att hålla med. Trots allt är det så att nuet aldrig tar slut – det fortsätter ju att vara ständigt närvarande.
Jag vet inte om det är det faktum att jag går hemma och inte behöver ägna särskilt mycket tid åt att förhålla mig till klockslag som gör att jag mer och mer släpper taget om gängse uppfattningar och överenskommelser om verkligheten och hur den fungerar.
Och det är inte så att jag inte förstår varför vi har år, månader, timmar, minuter och sekunder. Vi har det för att det är så vårt samhälle är uppbyggt.
Men jag kan tycka att överenskommelsen om tid inte är särskilt gynnsam. Vi blir alltför fixerade vid tiden (liksom mycket annat), och glömmer bort det där med hur cykler fungerar och att det är de som är mer intressanta.
I stället fastnar vi vid våra timmar, antal år, utvecklingsstadier, klockslag och så vidare.
Jag säger inte att det är fel med vare sig minnen eller förväntningar. Tiden som passerat har ju varit ett nu, och även om just det NUet har passerat, så finns ju minnet av det kvar. Liksom att förväntningen på nästa ögonblick finns, och det måste också få vara ok.
Men jag måste erkänna att jag är oerhört trött på att leva i ett samhälle där allt ska mätas, sorteras och grupperas på det sätt vi gör.
Inte undra på att stress är ett stort samhällsproblem, när ingen ifrågasätter varför vi lever som vi gör.
Det här är ett av skälen till att jag allra helst skulle vilja leva utanför samhället i så hög grad som möjligt (även om jag fortfarande är ett barn av min tid, och vill ha både el, dass/dusch och bra internet hemma).
