De flesta är nog överens om att vi som barn lär oss det mesta från andra. Vi lär oss hur man uppför sig, vi lär oss förhoppningsvis hälsosamma sätt att relatera till andra, hur man förhåller sig till sådant som händer, hur man hanterar smärta och motgångar, och så vidare.

Till skillnad från hur vi lär oss saker i skolan, så är dessa klokskaper sådant vi lär oss genom hur andra människor är omkring oss.

När jag var ung vuxen sade min pappa att ju äldre man blir, desto mer satt blir man i sitt sätt att vara. Nu när jag har några fler år bakom ryggen tycker jag att han har en poäng i det. Det är lätt att fastna i tankemönster man vant sig vid, som fungerar för en, oavsett om de fungerar bra eller dåligt, eller om det ens är möjligt att avgöra om det är positivt eller negativt.

Jag har noterat att jag i vuxen ålder har samlat på mig ett fåtal individer som har lärt mig lite olika saker jag missade under min uppväxt.

Till exempel har jag lärt mig att ha ett bättre förhållningssätt till min kropp, och att inte anklaga mig själv när kroppen hittar på hyss helt på egen hand.

Jag har också lärt mig att inte ta saker så personligt, och att ha ett sakligare och mer rationellt förhållningssätt till det mesta än jag hade när jag var yngre.

Något jag ständigt lär mig är att bli bättre på att ta emot, i stället för att hela tiden tro att det är jag som måste ge av mig själv och/eller det jag har. Där, liksom inom allt annat, behövs en balans.

Insikten är inte ny, men häromdagen blev jag påmind om det faktum att medan jag å ena sidan lär mig av andra omkring mig, är jag själv också en del av “andra” – för andra.

Det är inte bara jag som lär mig av andra. Med all största sannolikhet har även jag något att lära någon annan.

Den tanken är faktiskt rätt omvälvande, åtminstone för mig.

Jag är dock övertygad om att allas klokskaper om livet inte är menade för alla. Kanske har vi redan implementerat det i vårt eget liv. Kanske är det inget vi behöver för att komma vidare. Kanske leder det en annan väg än den vi vill vandra på.

Jag tror också att det ibland kan vara svårt att veta vad det vi behöver lära oss av en viss person kan vara svårt att se och tolka, sådär på en gång. Ibland kan det behöva passera tid för att just den klokskapen ska gå in och sätta sig.

Åtminstone för mig känns det viktigt att grabba tag i klokskaper där jag kan hitta dem. Varför inte, liksom!? Det verkar ju oerhört onödigt att låta det passera utan att ta nytta av det.

Fördelen med alla de här klokskaperna jag pratar om är att vi inte behöver leta efter dem i någon bok, på någon hemsida, utbildning eller annat. De finns där, alldeles gratis. Du hittar dem i förbifarten, i något som någon säger, i en persons förhållningssätt till något, i hur folk har sina relationer, hur de lever sina liv.

Och eftersom jag själv har både och, vill jag också inkludera hund och katt i begreppet “folk”. Våra djur kan lära oss enormt mycket om livet.


Föregående inlägg Tyck inte synd om
Nästa inlägg Vem vill du vara?